Här vill några människor dela med sig av sin upplevelse av Närhet eller närhet.
Närvaro och koncentration!
Jag vill behålla denna närhetskänsla.
Vet inte om jag någonsin varit på en endagskurs som öppnade upp för lika mycket nytt som denna. Ni — lärarna, assistenterna, alla deltagarna — skapade ett sammanhang som lärde mig mer än vad jag hade trott var möjligt på en så kort tid. Inklusive några saker jag inte trodde jag skulle få uppleva någonsin.
Jag fick känna på närheten på olika sätt som kanske är självklara, men som jag missat tidigare. Fick fylla i några av mina tomrum. Fick igenom detta även möjlighet att pröva mina gränser och min egen kraft. Det en person inte har upplevt IRL kan hon heller aldrig veta om hon skulle klara att öppna sig för utan att tappa sin inre riktning. Nu har jag fått en och annan erfarenhet som jag har fått känna på hur underbart det är, OCH att jag kan vara i det underbara utan att förlora mig själv. Det är en stor gåva. Tack.
Jag skriver ”gränser,” ”jag” och ”mig själv”, men en annan underbar sak var att få testa att sudda ut jaget och gränserna lite, så det blev precis lagom upplöst. Hisnande och tryggt uppstyrt samtidigt. Tänk, så mycket som vi annars försöker resonera eller meditera oss fram till, med huvudet och med hjärtat, men missar kroppen — kropparna tillsammans! — som vår guide.
Några av övningarna kändes oväntat svåra. Som om de satte strålkastare på något dolt, ett emotionellt hinder. Samtidigt innebar samma övning en konkret handling som löste upp hindret litegrann. Så det var bara att fortsätta.
På ett mera praktiskt plan fick kursen en omedelbar positiv effekt på min relation. Jag tog mig över några av mina begränsningar. Det hade jag jobbat på länge, jag visste vart jag ville komma, men kursövningarna puttade mig över kanten och plötsligt var det lätt.
Det måste ha krävts enormt mycket närvaro och koncentration av er kursledare. Dig Timmy såg jag knappt under övningarna, ändå såg du och ledde oss hela tiden. Ofta gav du guidning precis i det ögonblick som behovet uppstod. Nästan kusligt 🙂 För att läsa av oss så här krävs stor och djup erfarenhet.
Progressionen i övningarna var otroligt genomtänkt. Jag undrade ibland varför vi ska göra det eller det, t ex ”Stolen”. Insåg i efterhand att varje övning var till för att ta oss över en tröskel.
Just nu tänker jag mest på hur jag kan behålla denna närhetskänsla individuellt, när livet rullar på och ni är någon annanstans.
Varma hälsningar
Beatrice
Den bästa midsommaren!
Tack fina, underbara härliga vänner.
Jag har haft en så otroligt härlig, mysig och kärleksfull midsommar med er. Den bästa någonsin, faktiskt. 
Mona
Explosion av njutning
Tack för allt. Jag känner sådan otrolig vördnad inför livet och för allt jag ännu inte vet…
Tack för att jag fått möta er var och en. Vissa mycket mer än andra. Men ni har var och en gjort ett starkt avtryck i mig och hjälpt mig att möta delar av mig själv genom er. För det vill jag ännu en gång säga tack. Och tack tack för all explosion (bokstavligt) av njutning. Fysisk, mental, verbal, emotionell, kroppslig men främst själslig. Jag somnade och vaknade med ett leende av tacksamhet. För detta känner jag en otrolig kärlek till er var och en på ett alldeles unikt vis!
Christina
Den djupa resan
För mig blev denna retreat till slut en djup resa in i mig själv.
En resa som nog omfattade det mesta.. alla olika sorters känslor.. förmodligen långt bortom vad ord egentligen kan beskriva. Resan innehöll allt möjligt och omöjligt.. en stor och rörig väg från plågsam rädsla/smärta – till djup vördnad, glädje, tacksamhet och kärlek. Kärlek först och främst till mig själv – vilken sedan kunde övergå i kärlek till alla andra närvarande, modiga och fantastiska själar som också var där. Så starkt och vackert. Ett stort tack till er alla för en magisk midsommar.
Marcus
Träningsarenan
Vi lever i samma jord
Du säger att du vill skapa
en arena
för träning.
En plats där vi kan öva
på att vara mänskliga.
Jag ser dock inte en arena.
Jag ser en trädgård
där vi planterar våra blommor.
I samma jord.
I samma näring.
Vi vattnar varandra.
Vi ger varandra värme.
Vi sammanflätar våra stjälkar,
för en kort stund
eller för alltid.
Ibland hamnar vi i en skugga
men då kommer en annan blomknopp.
Underifrån.
Och lyfter upp oss.
Tack för att du skapar en trädgård.
Där vi kan växa tillsammans.
Ilja
Vill leva!
Under dagarna så har det kommit till mig för första gången i mitt liv att jag vill leva!
Hej och godmorgon alla fina
Jag känner att jag vill dela varför jag bröt ihop i sharingen i slutcirkeln. Det var en delning i sharingen som gjorde att jag fick ut mina känslor för hur mitt liv har känts och sett ut tidigare. De känslorna handla om att jag har inte velat leva tidigare och om självmord. Det har jag inte delat med någon vän tidigare. När jag bröt ihop igen under slutdelningen kom det till mig att jag inte hade fått uppleva det vi fick uppleva tillsammans under våra dagar i Odenslund om jag inte fanns.
Under dagarna så har det kommit till mig för första gången i mitt liv att jag vill leva och det kan jag inte minnas att jag har fått den känslan förut i mitt liv. Det sitter bland annat så mycket mobbning, förtryck, krav, prestation och att inte få vara sig själv i mig. Att inte få vara den jag är. Att inte få vara det djupaste av mig själv. Att så ofta försöka vara någon som mönstren och samhället någonstans dömer en till att vara eller försöker att få oss att vara. Jag vill bara få vara mig själv och så autentisk som möjligt. Jag jobbar på det! Tack till era alla för att jag får jobba med min personliga resa och utveckling tillsammans med er.
Emil
Mitt överflöd
Dagarna tillsammans med er, alla vackra, närvarande och modiga själar har skapat nya stigar att utforska.
Som att vi skapat och varit i en oas mellan det gamla och det nya. Att uttrycka tacksamhet och ödmjukhet känns inte tillräckligt. Känslan är mer; placera mig i en fyr och låt mig visa hur jag är, hur jag känner genom att få lysa upp, starkt och självklart med ljus och kärlek. För jag har överflöd jag vill och behöver dela med mig av. En ständigt flödande källa som porlar och sjuder av liv och lust 
Emilia
Ja! Till mig själv
Heej
Vill bara dela vad som hänt med mig sedan sen fantastiska workshopen i Göteborg!
Jag insåg under kursdagen hur ofantligt dålig jag varit på att säga NEJ i mitt liv.
För jag är per automatik en JA-sägare. Det är ju mycket roligare! Och man kan ju missa något annars
Men, den stora insikten handlade om hur sällan jag checkat in med mig SJÄLV innan jag svarade ja till någon annan.
Att jag ofta säger ja av fel anledning!
-För att göra någon annan glad?
-För att bli omtyckt?
-För att inte verka tråkig?
-För att någon annans vilja är viktigare än min egen??
-För att vara till lags?
-För att mitt egenvärde var på noll?!
Starka insikter som gör att jag idag kan omfamna mig själv och säga;Susanne, du FÅR säga nej till sådant du inte känner för eller håller med om. Faktiskt ens utan en ursäkt!
Jag har arbetat hårt för den själv kärlek jag känner idag och för att känna att det räcker gott att JAG tycker om mig själv.
Andra får ta ansvar för SINA känslor.
Jag vill återigen uttrycka mitt varmaste TACK till Johanna och Timmy och alla jag fick äran att komma nära
Susanne
Öppen kärlek
Jag vill tacka er i Närhet för att ni finns och anordnar såna här evenemang.
Jag vet att det finns en mening med att jag skulle vara på just erat evenemang för första gången. Och jag vill tacka alla för den öppenhet och kärlek ni visat. Ni fick mig att vara den jag egentligen är men som gömt sig inne i en skrämd liten pojke under så många år. Rädd för känslor, rädd för närhet, rädd för både feminin energi och maskulin energi. Jag vet nu vem jag är och hur jag ska leva mitt liv. Jag vet bara inte än vad det innebär och vilka förändringar jag måste göra. Men jag fortsätter utforska.
Ni kommer alla vara i mitt hjärta för alltid.
Christian
Andning tillsammans
Jag vill tacka er i Närhet för att ni finns och anordnar såna här evenemang.
Hej! Jag vill tacka för ett fint hållet space med humor och avslappnat förhållningssätt i lördags. Jag kom på lördagsmorgonen med ett motstånd till att möta andra människor i grupp och ”utsätta” mig för alla praktiska övningar, men som jag innerst inne vet, är ju att det är det jag egentligen längtar efter. Möta andra, i närvaro. Behålla mig själv, i mötet med andra. Våga se andra, och stanna kvar. Känna mina gränser och andras. Beröra och bli berörd. Alla dessa övningar under dagen väckte olika känslor och kroppsförnimmelser. Ledsamhet, ilska, sorg, avstängdhet, panik, rädsla, lugn, välbehag, trygghet, harmoni och kärlek.
Jag kände också att alla ”spacehållare” bemötte mig med öppenhet, trygghet, acceptans och värme.
Höll på att bli galen på dessa andningsövningar och eldandningen men ser nu att det hjälpte till att öppna mig, och väcka energin. Jag kommer göra det själv hemma faktiskt, så nu i efterhand är jag tacksam för dem. Att jag fortsatte fast jag kände motstånd.
Det var väldigt fina möten i närhet som jag känner mig boostad av tacksamhet för de minnena som nu alltid kommer att finnas. Är tacksam för mig själv att jag inte gick över mina gränser och förhoppningsvis ingen annans gräns.
Vill också dela med mig av att när jag vaknade nästa dag, var jag varm i hela hjärtat och energin i kroppen vibrerade. Jag var kokhet, av allt energiutbyte, påfyllnad och kundalini. Kände mig öppen i hjärtat och det flödade i hela min kropp.
Tack igen, för en upplevelserik dag
Stor varm lång kram från mig
Jag känner av en tomhet idag och ”merbegär” men får känna lite på det tillståndet.
Mikaela
Filtret försvinner
Jag vill börja med ett fett stort tack med mycket till er som ordnade helgen och till alla er som var där och samskapade detta underbara tillsammans.
Jag älskar när filtret försvinner och tårarna får rinna som de vill och skrattet bubbla över i nästa sekund, som en välbehövlig dusch för själen! Känns lite som jag hittade hem i helgen och har redan börjat längta hem, alltså tillbaka till autentiska möten med medmänniskor som er, både fysiskt och mentalt. Dessa möten med er kommer alltid finnas kvar i mitt liv.
Önskar er all frid och kärlek tills vi ses igen
Christine
Magiskt
Jag vill säga att det var en helt magisk dag igår.
Även om vissa saker var lite utmanande för mig var det otroligt givande. Jag älskade också hur dagen gick som i ett rinnande vattenfall, det var så välplanerat och alla övningar var i perfekt ordning. 
tacksam för att jag fick vara med och dela dagen med er och alla fina själar.
Jessica
Spegling
Jag går in i salen och ser en massa fula, sura och stela människor.
Första övningen börjar och jag är skiträdd. Kursen är igång!
Jag är stel och nästan lite frusen när ledaren säger att vi ska röra oss runt i rummet, som att jag vill fastna. Vad ska hända nu! Men det kan väl inte vara så svårt att röra sig så jag får väl spela med en stund, vill ju inte att någon ska tycka jag är konstig. Vi blir ombädda att höja blicken och se någon annan.
Långsamt börjar jag tillåta min blick möta andra människor. Jag ser andra som speglar mig och jag ser min spegelbild eftersom jag är precis som alla andra. Jag får uppleva mig själv genom någon annan och jag blir stor, stolt och ser en del av min storhet i mitt egna magnifika verktyg, min kropp.
Vi börjar kommunicera utan ord och jag vet ganska snabbt mycket mer om människan jag har framför mig än en del vänner jag känner hemma. Jag får en känsla av deras ångest, ledsenhet, glädjeämnen och deras liv; genom deras och min närvaro delar vi glädje och sorg. Jag vet inte deras namn och jag kan troligtvis inte med ord förklara vilka egenskaper personen har, men vi har med värme tagit hand om, lyft och delat varandra.
Det går inte att hata eller titta snett på någon som jag delat närhet med. Det går inte att vilja bestämma över någon som har tagit hand om mig och det går inte att kasta bort en människa som har litat på mig. Vi sätter oss i en cirkel och jag sitter öga mot öga med dessa människor jag delat några timmar med. Dessa vackra själar har nu fyllt mig med kärlek och jag är redo att gå vidare ut i världen med större förståelse för mig själv.
Vägskäl
Chockad sitter jag och ser mig om i cirkeln av kvinnor. Feedbacken jag precis fått har skakat min grund, jag darrar medan alla andra ser oberörda ut. En och annan blick av medlidande kastas åt mitt håll men i övrigt, ingenting.
Sakta börjar hatet växa. Vad fan vet de om mig?! Hur kan de påstå allt skit de säger, och hur kan de vara så taskiga! Speciellt hon! Hon som jag sett upp till, som jag velat vara som, som jag börjat älska. Vänner som jag stöttat tidigare, varför stöttar de inte mig nu?
Jag vill bara hem men sitter fast billös långt ute på landet. Helgkursen har precis börjat, en helg av många med kvinnor som också vill växa. Kvinnor som jag känt mig nära men som jag just nu inte vill ha något med att göra.
Kvällen kryper fram. Feedbacken som jag nyss fick i incheckningscirkeln och som gjorde så ont låtsas jag vara ok med. Jag gör övningarna och visar inte att insidan känns trasig. Snälla, låt timmarna gå fortare så att jag kan få åka härifrån. Få bli osynlig.
När jag äntligen får komma hem möts jag av en varm famn, en bred axel att gråta mot och kärlek, den typen av kärlek jag vill ha. Och med kramen även orden; ”Du måste ju inte dit igen. Det är ju helt upp till dig hur du vill göra.”
Den här helgen inträffade för 10 år sedan och den blev ett av mina viktigaste vägskäl . För att när det kom till kritan så ville jag fortsätta trots smärtan. Fast jag hatade och fast jag var helt vilsen efter att min självbild raserats så fortsatte jag i gruppen. Resten av den helgen var en av de värsta upplevelserna i mitt liv, det kändes som att simma i bajs hela tiden. Men jag visste att jag skulle vara där. Viljan, längtan efter mer var starkare än någonting annat. Och är fortfarande än idag.
Vad som hände under den helgen var att jag testade kvinnornas feedback jag fått, om den hade någon grund. Testade att göra annorlunda mot hur jag brukade göra. Skit och halleluja! Det fanns sanning i deras ord. Jag insåg senare att jag i cirkeln den helgen hade fått en gåva av de andra kvinnorna. Trots att de visste att det skulle göra ont i mig, att risken fanns att jag skulle lämna gruppen och dem, så vågade de vara ärliga. Det blev en av de viktigaste, mest smärtsamma gåvor jag fått och jag insåg så småningom att kärlek kan se ut som något jag tror att jag inte vill ha.
Ibland gör det jävligt ont att ömsa skinn.
Och ibland behöver vi bara lita på att någon finns där som håller oss i smärtan.
Held
“Tell me your fantasies,” he said.
I searched my mind for some wildly creative kinky fetishes. Nothing came. So I said what was true. “I want to be…
[𝐻𝐸𝐿𝒟]
He tied me carefully and sat down at the piano to play for me. I laid swaddled in the ropes as his music wrapped around me. Time unwound it’s coils and all the earth stood still as my body unfolded in sighs and melted in tears and my soul returned to the place it came from to rest in spaciousness.
[𝐻𝐸𝐿𝒟]
The music faded and he knelt down to untie the ropes. “I love you and I let you go,” he said gently. My stomach dropped in fear as the ropes separated from my skin and I cried out in defiance when the last strand pulled away. So he kept me, still, steady, and long after, close to his warm chest, safe in his strong arms.
[𝐻𝐸𝐿𝒟]
“I’m right here,” he said firmly, looking deep into my eyes without hesitation. “I will set you free when you want to be free and hold you when you want to be
[𝐻𝐸𝐿𝒟]
His assured presence unravelling my doubts, I was not so afraid. Not worrying if I was sinking too much into him or staying too long. Not holding myself up or back in fear of being a burden, too much, or too needy. Not guessing if he was there or wanted to be or not. Not bracing myself for the moment I would be dropped. Not so reserved, guarded, or controlled. Not so shy anymore.
[𝐻𝐸𝐿𝒟]
I emerged in all of my fullness as my breath slowly settled deep into my belly and my weight surrendered into his welcoming, present, and available being. I felt how it felt to be
[𝐻𝐸𝐿𝒟]
Janel