Här vill några människor dela med sig av sin upplevelse av Närhet eller närhet.


Spegling

Jag går in i salen och ser en massa fula, sura och stela människor.
Första övningen börjar och jag är skiträdd. Kursen är igång!

Jag är stel och nästan lite frusen när ledaren säger att vi ska röra oss runt i rummet, som att jag vill fastna. Vad ska hända nu! Men det kan väl inte vara så svårt att röra sig så jag får väl spela med en stund, vill ju inte att någon ska tycka jag är konstig. Vi blir ombädda att höja blicken och se någon annan.

Långsamt börjar jag tillåta min blick möta andra människor. Jag ser andra som speglar mig och jag ser min spegelbild eftersom jag är precis som alla andra. Jag får uppleva mig själv genom någon annan och jag blir stor, stolt och ser en del av min storhet i mitt egna magnifika verktyg, min kropp.

Vi börjar kommunicera utan ord och jag vet ganska snabbt mycket mer om människan jag har framför mig än en del vänner jag känner hemma. Jag får en känsla av deras ångest, ledsenhet, glädjeämnen och deras liv; genom deras och min närvaro delar vi glädje och sorg. Jag vet inte deras namn och jag kan troligtvis inte med ord förklara vilka egenskaper personen har, men vi har med värme tagit hand om, lyft och delat varandra.

Det går inte att hata eller titta snett på någon som jag delat närhet med. Det går inte att vilja bestämma över någon som har tagit hand om mig och det går inte att kasta bort en människa som har litat på mig. Vi sätter oss i en cirkel och jag sitter öga mot öga med dessa människor jag delat några timmar med. Dessa vackra själar har nu fyllt mig med kärlek och jag är redo att gå vidare ut i världen med större förståelse för mig själv.


Vägskäl

Chockad sitter jag och ser mig om i cirkeln av kvinnor. Feedbacken jag precis fått har skakat min grund, jag darrar medan alla andra ser oberörda ut. En och annan blick av medlidande kastas åt mitt håll men i övrigt, ingenting. 

Sakta börjar hatet växa. Vad fan vet de om mig?! Hur kan de påstå allt skit de säger, och hur kan de vara så taskiga! Speciellt hon! Hon som jag sett upp till, som jag velat vara som, som jag börjat älska. Vänner som jag stöttat tidigare, varför stöttar de inte mig nu?

Jag vill bara hem men sitter fast billös långt ute på landet. Helgkursen har precis börjat, en helg av många med kvinnor som också vill växa. Kvinnor som jag känt mig nära men som jag just nu inte vill ha något med att göra. 

Kvällen kryper fram. Feedbacken som jag nyss fick i incheckningscirkeln och som gjorde så ont låtsas jag vara ok med. Jag gör övningarna och visar inte att insidan känns trasig. Snälla, låt timmarna gå fortare så att jag kan få åka härifrån. Få bli osynlig.

När jag äntligen får komma hem möts jag av en varm famn, en bred axel att gråta mot och kärlek, den typen av kärlek jag vill ha. Och med kramen även orden; ”Du måste ju inte dit igen. Det är ju helt upp till dig hur du vill göra.” 

Den här helgen inträffade för 10 år sedan och den blev ett av mina viktigaste vägskäl . För att när det kom till kritan så ville jag fortsätta trots smärtan. Fast jag hatade och fast jag var helt vilsen efter att min självbild raserats så fortsatte jag i gruppen. Resten av den helgen var en av de värsta upplevelserna i mitt liv, det kändes som att simma i bajs hela tiden. Men jag visste att jag skulle vara där. Viljan, längtan efter mer var starkare än någonting annat. Och är fortfarande än idag.

Vad som hände under den helgen var att jag testade kvinnornas feedback jag fått, om den hade någon grund. Testade att göra annorlunda mot hur jag brukade göra. Skit och halleluja! Det fanns sanning i deras ord. Jag insåg senare att jag i cirkeln den helgen hade fått en gåva av de andra kvinnorna. Trots att de visste att det skulle göra ont i mig, att risken fanns att jag skulle lämna gruppen och dem, så vågade de vara ärliga. Det blev en av de viktigaste, mest smärtsamma gåvor jag fått och jag insåg så småningom att kärlek kan se ut som något jag tror att jag inte vill ha. 

Ibland gör det jävligt ont att ömsa skinn. 

Och ibland behöver vi bara lita på att någon finns där som håller oss i smärtan.


Held

“Tell me your fantasies,” he said.

I searched my mind for some wildly creative kinky fetishes. Nothing came. So I said what was true. “I want to be…

[𝐻𝐸𝐿𝒟]

He tied me carefully and sat down at the piano to play for me. I laid swaddled in the ropes as his music wrapped around me. Time unwound it’s coils and all the earth stood still as my body unfolded in sighs and melted in tears and my soul returned to the place it came from to rest in spaciousness.

[𝐻𝐸𝐿𝒟]

The music faded and he knelt down to untie the ropes. “I love you and I let you go,” he said gently. My stomach dropped in fear as the ropes separated from my skin and I cried out in defiance when the last strand pulled away. So he kept me, still, steady, and long after, close to his warm chest, safe in his strong arms.

[𝐻𝐸𝐿𝒟]

“I’m right here,” he said firmly, looking deep into my eyes without hesitation. “I will set you free when you want to be free and hold you when you want to be

[𝐻𝐸𝐿𝒟]

His assured presence unravelling my doubts, I was not so afraid. Not worrying if I was sinking too much into him or staying too long. Not holding myself up or back in fear of being a burden, too much, or too needy. Not guessing if he was there or wanted to be or not. Not bracing myself for the moment I would be dropped. Not so reserved, guarded, or controlled. Not so shy anymore.

[𝐻𝐸𝐿𝒟]

I emerged in all of my fullness as my breath slowly settled deep into my belly and my weight surrendered into his welcoming, present, and available being. I felt how it felt to be

[𝐻𝐸𝐿𝒟]
Janel