Här vill några människor dela med sig av sin upplevelse av Närhet eller närhet.



Jag går in i salen och ser en massa fula, sura och stela människor.
Första övningen börjar och jag är skiträdd. Kursen är igång!

Jag är stel och nästan lite frusen när ledaren säger att vi ska röra oss runt i rummet, som att jag vill fastna. Vad ska hända nu! Men det kan väl inte vara så svårt att röra sig så jag får väl spela med en stund, vill ju inte att någon ska tycka jag är konstig. Vi blir ombädda att höja blicken och se någon annan.

Långsamt börjar jag tillåta min blick möta andra människor. Jag ser andra som speglar mig och jag ser min spegelbild eftersom jag är precis som alla andra. Jag får uppleva mig själv genom någon annan och jag blir stor, stolt och ser en del av min storhet i mitt egna magnifika verktyg, min kropp.

Vi börjar kommunicera utan ord och jag vet ganska snabbt mycket mer om människan jag har framför mig än en del vänner jag känner hemma. Jag får en känsla av deras ångest, ledsenhet, glädjeämnen och deras liv; genom deras och min närvaro delar vi glädje och sorg. Jag vet inte deras namn och jag kan troligtvis inte med ord förklara vilka egenskaper personen har, men vi har med värme tagit hand om, lyft och delat varandra.

Det går inte att hata eller titta snett på någon som jag delat närhet med. Det går inte att vilja bestämma över någon som har tagit hand om mig och det går inte att kasta bort en människa som har litat på mig. Vi sätter oss i en cirkel och jag sitter öga mot öga med dessa människor jag delat några timmar med. Dessa vackra själar har nu fyllt mig med kärlek och jag är redo att gå vidare ut i världen med större förståelse för mig själv.





“Tell me your fantasies,” he said.

I searched my mind for some wildly creative kinky fetishes. Nothing came. So I said what was true. “I want to be…

[𝐻𝐸𝐿𝒟]

He tied me carefully and sat down at the piano to play for me. I laid swaddled in the ropes as his music wrapped around me. Time unwound it’s coils and all the earth stood still as my body unfolded in sighs and melted in tears and my soul returned to the place it came from to rest in spaciousness.

[𝐻𝐸𝐿𝒟]

The music faded and he knelt down to untie the ropes. “I love you and I let you go,” he said gently. My stomach dropped in fear as the ropes separated from my skin and I cried out in defiance when the last strand pulled away. So he kept me, still, steady, and long after, close to his warm chest, safe in his strong arms.

[𝐻𝐸𝐿𝒟]

“I’m right here,” he said firmly, looking deep into my eyes without hesitation. “I will set you free when you want to be free and hold you when you want to be

[𝐻𝐸𝐿𝒟]

His assured presence unravelling my doubts, I was not so afraid. Not worrying if I was sinking too much into him or staying too long. Not holding myself up or back in fear of being a burden, too much, or too needy. Not guessing if he was there or wanted to be or not. Not bracing myself for the moment I would be dropped. Not so reserved, guarded, or controlled. Not so shy anymore.

[𝐻𝐸𝐿𝒟]

I emerged in all of my fullness as my breath slowly settled deep into my belly and my weight surrendered into his welcoming, present, and available being. I felt how it felt to be

[𝐻𝐸𝐿𝒟]
Janel